Det var bara några timmar sedan jag blev avlämnad på vår snötäckta grusgång av min favorit. Jag sitter redan och klurar på när det passar att åka tillbaka. Visst är det skönt att komma hem när man har varit borta ett tag. Träffa familjen, gosa med favorithunden och tänka enbart på sig själv.
Men, det slår inte alla skratt, att somna brevid någon man ser sig själv bli gammal med, att planera varenda måltid tillsammans och det slår absolut inte alla dom där stunderna då allt stannar upp och man uppskattar att ödet, eller vad det nu är som styr, har hittat denna underbara varelse åt mig.
Jag är numera så van vid att göra det mesta med min sötnöt att det blir enormt tomt när jag ska göra saker och ting själv. Att ha på tandkräm på tandborsten utan någon som retas och utan att ha någon att reta är jätte konstigt. Mina konstiga tankar om vita vålnader som bara bor i mörker och i vår källare ploppar upp och jag tänker på hur skönt det skulle vara att ha min älskling vid min sida. Jag vill tillbaka. Jag vill helst resa framåt i tiden till våran gemensamma lägenhet. Jag vill.