På bussen hem från min favorit, Krille, klev det på en skolklass med riktigt små barn. Det var så himla kul att se hur svenskarna reagerade. Några (antar att det var människor med egna barn och barnbarn) ställde sig upp eller tog ett barn i sitt knä och pratade vilt med barnen, andra blängde elakt och låtsades inte märka skolklassen.
   Jag satt intryckt på ett säte med packning mellan fötterna på golvet och hann inte ställa mig upp förns jag hade en unge i knät. Skit söt var hon. Alla tjejer är lika blyga...till en början. Innan vi hann komma till Valbo satt hon och pratade om halsband med mig. Hon tyckte att mitt guldhjärta var fint. Jag tyckte att hennes hårband var ännu finare.
   När barnen klev av så tackade fröknarna alla som hjälpt till med att sitta barnvakt och en surtant muttrade att dom kunde ringa efter en taxibuss nästa gång. Alla satt med ett leende på läpparna ända tills just den sekunden. Då fick svenskarna tillbaka sina likgiltga ansikten och vända sig mot fönstret igen.
   Hon var skit söt kan jag tala om och det förgyllde min bussresa. Jag satt kvar med mitt leende tills det var dax att kliva av. Tänk att något så simpelt kan göra en så glad.